Ethel G.

Äsch!

Jag ska lösa ut exet ur boet och bygga om villan från ett "tresovrumshus" till ett hus med sex sovrum. Så att min nye man och hans stora pojkar också ryms. Till min hjälp har jag de underbara snickarna Hasse och Pelle. De är på grabbarnas sida. Inte en rosa tapet så långt ögat når. Nu är det grå-svart klinkers och spotlights i metall som gäller. Hallen ser ut som en småbåtshamn. Min sexåring har 29 i skonummer och äldste sonens kompis drar storlek 48. Funderar på att köra ryska docktricket. Kan man stapla skorna i varandra, typ? Som de ryska dockor pappa köpte på sina kommunistresor i det forna Sovjet?

En sak är säker, det är oroliga tider i mitt inre. Även om jag på pappret äger en massa saker så har jag också en hel del lån. Mitt villalån tycks idag gigantiskt. Sådant är svårt för "flickan som inte fick finnas". Pappa kunde inte handskas med pengar hette det i min barndom. Så han fick lön vartannat veckoslut av chefen. Så att han inte skulle ge systemet (kommunisterna), systemet (bolaget) och systemet (tipset) hela lönen.

Så fort jag själv känner oro inför framtiden hör jag mina föräldrars ständiga bråk om pengar. Hela tiden jagar mamma pappa och säger: "Vi får gå från hus och hem. Inte ett öre till kommunisterna. Inte en sjuttiofemma till och ge fan i fotbollstipset!" Och så pappas standardsvar som var kort och kärnfullt som en sommarkväll i det myggiga norrbotten. Vad han sa? "Äsch!" Inget mer. Inga bortförklaringar. Bara korta och kärnfulla "Äsch!" Snacka om att inte bli tagen på allvar, mamma alltså. Hon som drömde om trygghet, fick leva ett liv som trasig ekobrottspolis och varje gång hon uttryckte VERKLIG oro för hur det skulle gå för oss som familj, log pappa sitt sötaste charmerarleende och lät en vågig lock ringla ner över den markerade ögonbrynen. Han log och skrattgroparna blev synliga. Han tog ibland ett par tangosteg, vände på klacken och sa: "Äsch!" innan han åkte på möte med kommunistfraktionen.

Vad jag gör när jag känner ekonomisk oro (ofta obefogad)? Är jobbig, ältar och förlorar sömnen. Hur förstående min omgivning än är så är pengar inte bara pengar i mitt inre. Det är källan till att allt spricker, går sönder, går förlorat. Men jag har inte - som mamma - en man som säger Äsch! Min säger: "Vad fan! Det värsta som kan hända är att vi får sälja travhästarna och flytta till Västra Flemingsberg. Det är okej att bo var som helst om man bara håller ihop!" Vad jag svarar på det? "Äsch!"så klart!

Det är en gråkall onsdag. DN har skickat en fotograf till läkarmottagningen som jag är VD för. Jag skall fotograferas för en artikel som publiceras lördag den 20/10 på Insidan i DN. Fotografen heter Anette Nantell och är bara en av de duktiga kvinnliga fotografer jag mött efter publiceringen av min bok "Flickan som inte fick finnas".  Hon tar foton stående och liggande. Hon kryper runt på marken i Tegnérlunden med värstingkameran och löv i sitt svarta hår. Hon är inte nöjd förrän hon har "bilden". Jag får också ligga ner. På marken. I min smokingklänning som jag fått av min svägerska Åsa. Jag ligger i en lövhög i en park. I smokingklänning (som jag trodde hette "frackklänning". Ja, jag är från landet och arbetarklass.) Smokingklänning och älgjägarjacka. Och inte säger man nej till fotograf Anette för hon är bara så bra, intresserar sig, pressar på, gör sitt yttersta för att hitta "bilden". Jag tänker "Så jobbar ett riktigt proffs". Man kan också lugnt säga att personkemin mellan oss stämde.

På eftermiddagen i budgetarbete och korrekturläsning på delar av min kommande roman "Kvinnan som inte kunde älska" (2008) så slår det mig att det alltid är min kropp som talar om för mig om jag mött en människa som jag verkligen gillar. För om jag INTE gör det (eller har motstridiga känslor för personen i fråga) så kliver jag på fel tåg när jag ska hälsa på, jag kör fel med bilen, inte en utan tio gånger. Jag kommer för sent, missförstår tider och håller på. Hela mitt inre signalerar: Sluta! Träffa inte henne eller honom! Både kropp och själ signalerar ju att relationen inte är bra för mig. Gå därifrån! Men jag stannar alltid för länge och det händer att jag far riktigt illa innan jag tar mig i kragen och verkligen går! Så "Gå därifrån genast!" kommer att bli mitt nya löfte till mig själv. Hur vet jag då när en person är någon som inte väcker motstånd eller motstridiga känslor? Jo, jag bara vet att vi kommer att ses igen. Och att jag då kommer att kliva på rätt tåg, vid rätt tid och hitta fram Och även om det går år mellan mötena så kommer vi att le samma typ av leende, samförståndsleendet. Jag vet inte varför det är så. Får fråga min psykoanalytiker i morgon. Tills vi ses nästa gång fotograf Anette. Håll objektivet högt!

Snart kommer det mera!